Och så klädde jag upp mig och tog bussen till läkaren.Jag räknade varenda en haltande steg som var smärtsamm. Jag höll käkarna stenhårda och ögonen spärrade som en robot fast jag ville gråta. Jag härdade ut. När jag var inne hos läkaren var jag väldigt nervös. Jag förstår ej VARFÖR jag är nervös när jag ber om sjukskrivning eller kanske jag förstår? Väl inne hos henne måste jag berätta allt. Masken faller av och jag blottar mina svagheter för läkaren. När jag skall berätta för henne hur jag mår känns det som om hon petar med pekfingret i ett öppen sår. Samtidigt har jag skuldkänslor. Det känns som om jag fortfarande vill ej tro på det jag säger. Jag förnekar min tillstånd,mitt sjukdom och mig själv. Jag vill inte sitta hos henne och bli påmmind. Då är jag bara ett sjukdom och inget annat!
Stolt som jag är klarar jag ej av att visa mina svagheter. Försvenskad som jag är vill jag hålla avstånd till andra människor. Väl inne på rummet visar jag henne att när jag är liggande att jag inte klarar av att lyfta mitt h. ben mot taket och den vänstra lyfter jag otillräckligt. Efter all ångestfylldprat så märker jag att hon förstår nu vad jag pratar om. Hon är en stark målinriktad kvinna som vill hjälpa mig men vill även att jag driver på och är tuff och stark. Det klarar jag inte alltid då jag har klarat av att i många år leva i ett sådant tillstånd utan att pysta ut ett enda klagomål. Och jag är mentalt trött och negativ. Det märker hon och föreslår att jag får antidepressiva medel. Jag visste själv att jag var i detta tillstånd. Jag är påläst men förbaskad stolt för att be om hjälp och använda antidepressiva. Dessutom är jag skiträdd. Jag får en bild att tabletter grjear nåt med min hjärna.
Och så vill jag hitta något positivt i det hela...Jag vill läsa,utbilda mig och bli något stort.Jag vill......
Och så får jag 50% sjukskrivning i endast 1 månad. Visst är jag glad för det. Men hur skall jag åka till läkaren igen för att hon skall peta i mina sår. Det är lättare att tillåta en operationortoped att peta i ens sår än att peta i mina känslor. Jag har svårt att återhämta mig efter allt och känner mig just det jag inte ville erkänna deprimerad men hon förklarar för mig att det är mycket vanligt hos kvinnor och då börjar jag gråta men låser snabbt käkarna,döljer min ledsna mun...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar